För att göra en lång historia kort så försökte vi få vår dotter bra länge, så att skydda oss kanske inte har varit prio nummer ett, då man äntligen får sin efterlängtade prinsessa så svävar man på moln och inget som denna lilla människa gör kan få mig på dåligt humör. Jag tackar varje dag för att hon är en sån gosig unge för att hon inte är megatrotsig och för att hon bara finns.
Lillebror kom till på första försöket. Hann få mens en gång och hann tänka om två veckor kan jag bli gravid. Och så blev det. Nu efter att ha fått två knoddar tätt har vi varit lite försiktiga, men tydligen inte tillräckligt för jag plussade på en sticka för ca två veckor sedan.
Det var precis innan jag skulle till Norge, så jag ville ligga lite lågt. Men det var svårt. Hade väldigt ont i magen och under helgen fick jag även en liten blödning. Min man ringde oroligt till Prima Liv på Danderyds sjukhus men de sa att det var helt normalt att ha ont i magen och blödningar i vecka 4-5. Har ju varit gravid två gånger innan, kände att nåt kanske inte stod rätt till men man vill ju gärna tro på en erfaren barnmorska. Ringde en gång till men fick samma svar, allt detta är helt normalt.
Men för att göra detta inlägg ännu lite kortare slutade vår babylycka med total magknip, en ambulansfärd med blåljus och MYCKET morfin, och nersövning och akut operation av utomkvedshavandeskap av den allvarliga graden.
Så tomheten är rätt total. Vi hade börjat vänja oss vid vår majbebis. Hade kommit över det komiska i att ha tre barn under fyra år, att aldrig kunna ta en taxi på gatan. Ja, att aldrig kunna ta ett barn var, tre är annorlunda mot två, ganska säker på det.
Men nu tar vi det som det kommer. En trea skulle vara en bonus, men vi är väldigt tacksamma för de två guldklimpar vi har i våra liv. Dessa två är de som ger mig kraft att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar