måndag 12 november 2012

Plast igen!!

Blev precis tipsad om denna artikel ville bara länka för det är en riktig tidning, Dagens Nyheter som skrivit den. Plötsligt händer det! Inte bara alternativ media som har koll på detta, det gläder mig att jag kanske kan ha en konversation med mina vänner och bekanta att plast faktist är på riktigt jädra FARLIGT!!
Men det värsta är att bekant berättade att en släkting till henne hade tagit prover på vatten och det fanns plastrester i i stort sett alla hav och sjöar som testades. Man tvättar sängkläder, mattor, kläder och vart hamnar skiten? Jo i våra sjöar, Mälaren är full med flamskyddsmedel, bisfenol och fan och hans moster. Sen dricker vi detta vatten. Mums

Nu när vi var på semester hängde kidsen bra mycket på ett inhängnat område med klätterställningar, barnpool och massor med leksaker. Jag tror inte en pinal INTE var gjord i plast. Och de var inte precis nyinköpta grejor heller. En familj lämnade kvar en badring och det stod klart och tydligt att den var gjord av PVC. Barnen kutade runt i Foppatofflor hela veckan. Nu är jag arg för att jag inte tänkte på det :(

SLS

Hittade en sida som jag kunde relatera till. Sodium lauryl sulfate. Är det bara jag som avskyr detta? Jag har alltid undvikit det i tvål och skumbad har jag i stort sett inte använt alls, om det inte kommit från min favoritaffär Eat. Fluortandkräm är ju bra för barns tänder men mindre bra för kroppen, men jag vill ju att tänderna på de små ska må bra också, så jag brukar varva lite med Urtekrams tandkräm som min dotter fullkomligt älskar. Tittade tydligen lite dåligt i innehållsförteckningen, (riktigt ovanligt) och upptäcker för några veckor sedan i en artikel om plast där det stod att man skulle undvika Bamsetandkräm för den innehåller sodium lauryl sulfate . Men sen när jag tittar i affären så innehåller ju varenda tandkräm denna skit. Blir så trött. Såklart har jag googlat en del och denna tandkräm innehåller inte sls: Zendium

Svacka?

Jag är en otroligt positiv person, har nästan inga svackor, barnen eller maken gör något, och fem minuter senare har jag glömt det. Tror att jag har tur med "snälla" barn, men jag tror att de är som alla andra, bara att det snabbt rinner av mig.  Men ibland kommer "meningen med livet" frågorna över en. Är detta allt?
Jag har inget vanligt 9-5 jobb, inga naturliga after works eller kickoffer eller teambuildningkurser att gå på. Inga egentliga arbetskamrater att dela vardagen med. För det är ju helt galet, många tillbringar ju mer tid på jobbet än resten av sin vakna tid.
Ändå hittar jag på mycket. Lunchar med mina vänner, följer med ut en del, men jag har många utspridda vänner, inget kärngäng. Vi har till och från mycket middagar och bruncher, hälsar på rätt mycket folk, speciellt på sommaren. Min första mammaledighet var till bredden fylld med aktiviteter. Luncher, fika, vänner som kom över. Mina barn har alltid sovit på natten, så jag har nästan aldrig känt mig trött, aldrig någonsin satt på tv:n en dag, för det är slöseri med min tid.

Sitter och har ett stort jobb som ska avslutas, men har inte kraft att få ihop det sista. Jag har hållt på i över en månad. Jobbar hemifrån men jag gör allt och ingenting istället för att fokusera på detta.
Istället har jag tvättat tre maskiner, hängt upp massa tvätt, planterat lökar, gjort handlarlista, packat ihop massa saker som ska till återvinningen och snart tänkte jag ju också åka och handla.. Och så sitter jag ju här och skriver.
Just nu känner jag mig bra värdelös, hur svårt kan det vara?

söndag 11 november 2012

Mardrömsflighten

Tänkte jag skriver denna när jag har den färskt i minnet.
Hämtning 16:30 på hotellet, flyget gick 19:30, fem timmar flygresa, lät väl inte så illa. Lilleman har sovit bra på dagen, dottern somnar 45 min i bussen. Känns super, vill gärna att hon ska orka vara vaken på flyget för att få middag. Flyget blev lite försenat, barnen kivas om de skulle se Pippi eller Bilar.
På flyget meddelar piloten att det är åskoväder och vi har svår turbulens att vänta.
Mamma i familjen vi hängt med är grymt flygrädd.
Barnen fipplar en del, vi sorterar upp vad som ska vara på hatthyllan och inte, kanske inte är helt uppmärksam, och saken hör till den att min dotter kissar ca en gång i timmen, det bara är så. Det är helt normalt. Vi kommer upp i luften, -Kiiiiiissa. Går bak till toaletten. Där sitter flygvärdinnorna fastspända, och jag får en utskällning eftersom fasten seatbeltskylten lyser. Jag säger vill helst inte att dottern kissar ner sätet. Går snabbt på toa. Våra vänner sitter längst bak, hör hur flygvärdinnorna surrar på om nonchalanta barnfamiljer, flyger man upp i lyften vid en luftficka så är det goodbye. Mamman in familjen börjar gråta. Precis vad hon ville höra när de två sekunder lugnat henne att allt skulle gå bra. Fler personer kommer som tur är och försöker gå på toaletten, de har heller inte hört kaptenen säga att alla ska sitta fastspända. Kaptenen gör ett större announcement. Nu svänger planet fram och tillbaka. Jag och dottern blir nertryckta i två tomma säten lite längre bak. Dottern skriker som en stucken gris. Får hålla i henne med våld. Jag har från och till varit flygrädd, men det har med två barn och lite annat att tänka på nåt sätt försvunnit. Men just turbulens har jag väldigt svårt för. Börjar kallsvettas, håller i dottern som sparkar och tjuter att hon vill till paaaaaapppppppa. Jag säger om och om till mig själv, ingen fara, bara lite turbulens, bara lite turbulens. Helt plötsligt får jag en näve färgglada Smarties av våra vänner. Ungen blev tyst på en sekund. Magic!!
Vi får tillslut gå tillbaka till vår plats. Dottern har med en blå Smarties till sin lillebror. Han håller den i handen nån minut, hela handen färgas blå-turkos. Han slickar lite på den, hela munnen blir blå. Försöker torka av honom, sitter som berget. Varje gång han tittade på sin hand säger han torka, och börjar gråta. Lite svårförklarat. Den blå färgen är kvar nu, även nästa dag. Jag vill helst inte veta vilka färgmedel de använder i detta s.k godis.
Kommer tillbaka, hinner sitta fem minuter. -Mamma, jag behöver BAAAAAJJJJJSA. Tillbaka till de underbara flygvärdinnorna. Inget kommer. Under flighten säger min dotter att hon ska bajsa tre-fyra gånger, nån gång eller två till att hon ska kissa. En gång till blir vi tillsagda att sitta på ett annat säte för det är för farligt att gå tillbaka till våra platser. Serveringen sätter inte igång förrän efter två-tre timmar.
Ja, glömde säga att lilleman börjar tjuta och tjuter nog halva flighten känns det som. Hör en passagerare säga, "höhö, det där är en sån där som kommer somna lagom till landning". Stressen. En liten flicka bredvid oss proppas med godis och välling, somnar innan vi fått mat, life is not fair, pappan till barnet sitter och läser sin bok förstrött. Sneglar ibland på oss. Tur för honom att han inte suckar.
Dottern somnar som en stock men blir bryskt väckt för att hon inte sitter fast ordentligt, klockan är då ett på natten hon får spelet och är otröstlig. Det är inte hennes fel att vi sitter på ett plan och blir fastspänd för landning, jag vet inte om hon riktigt är vaken, hon gråter och är inte helt kontaktbar. En flygvärdinna säger att det bara är vi som tycker att det är jobbigt när hon gråter, ingen annan bryr sig. Eller hur!? Medpassagerarnas medlidsamma blickar känns som bortblåsta. Jag har som ett hål i magen. Jag gråter aldrig, men hade jag varit själv hade jag nog gjort det. Jag klarar inte av barn som gråter, speciellt inte om det är mitt fel att de gråter. Sitta fastspänd i ett plan är inte deras val. Lilleman somnar tillslut. Landningen gråts det lite, men känns som jag slutat existera.
Ut ur planet. Vill bra försvinna från jorden. Hör en röst, - gick bak i planet och fick sova lite, det lät ju lite vid oss. Tror att allt handlar om oss, vet inte om det är sant, vågar inte möta några blickar. Vi är säkert dåliga föräldrar. Väl hemma ligger jag och maken och tittar upp i taket. Båda tänker på samma sak, hur fasen ska det gå till Bangkok????? Godnatt

Eilat

Bestämde oss för att åka till Eilat en dag. Eller i tre dagar försökte vi. En dag försov vi oss, den andra råkade jag bli bakis på vinbuffée. Blev riktigt dålig.
Vi åkte med en annan familj med lite äldre barn som min dotter fullkomligt älskar. Övergången tog bra mycket tid med tanke på att gränsen låg ca en kvart-tjugo min bort. Vi blev sedda på med förakt. Jag var rätt välklädd men visade vaderna, de viskade och mumlade bakom ryggen. När vi gick igenom ingenmansland blev vi eskorterade. Sonens pass kontrollerade de noga ifall det var några efterlysta blonda små pojkar. Våra vänner var inte gifta och det blev stora problem eftersom hon sa att hon var mamma till barnen och inte hade samma efternamn. Varmt var det också. Över 30 grader.
Kommer fram, går till stranden, men jag är inte förtjust i hur jädra varmt det är. Lilleman ska sova, helt dyngsurt av svett var det i vagnen. Men det var kul att se lite vanligt folk utan burka.
Gick till ett shoppingmall, hittade lite grejor på the GAP. Sen började det bli dags att åka hem. Hemresan var även den ett skämt. De kontrollerade passen ÄNNU hårdare, vi fick ansöka om visum till Jordanien fastän det var därifrån vi kommit. Sen fick vi betala €20 per person i utresetax. Vi började tycka vår lilla utflykt blivit lite väl dyr nu.. För en lunch och några stämplar i passet.
Taxifärden hem var horribel. Taxichauffören var hög, sjöng högt, satt och fipplade med olika cdskivor, hade en skärm med hemska arabiska musikvideos, gjorde de galnaste omkörningar körde vingligt, tutade och hötte med armen till de han körde om så jag nästan skrek högt. Garvade gjorde han också. När han såg min min. Några inbromsningar höll jag på att tappa lilleman i knät. När vi kom till hotellet kom security med bombsensor, allt kändes surrealistskt. Sen när vi inte ville tippa blev han skitsur och bara slängde ut oss. Då var jag glad att vi bodde på ett stort hotell med säkerhetsvakter helt plötsligt!

onsdag 7 november 2012

Så ledsen när de hycklar

Man läser på hotellets vanliga tryckta lapp i badrummet. Vi är i Jordanien, det är ont om vatten, vi bryr oss om miljön säger de. Om ni vill ha en ny handduk, lägg den på golvet, annars häng upp den. Men hur jag än gör, har jag nya handdukar när rummet är städat. Jag vill inte ha bytt på sängen heller, vi är här en vecka, vill inte ha nåt bytt. Hur ofta byter man handduk och lakan hemma? Inte ens en gång i veckan gör jag det.
Tror faktist inte städerskan fått denna fina lapp översatt.
Jag försöker återanvända min tallrik, mina bestick vid måltiderna, men när jag kommer tillbaka har de tagit allt och jag har fått en ny tygservett.
Säkert bara jag som tänker på sånt här...

Lite ditt och datt

Nu var det ett tag sedan det skrevs. Hunnit med en flygresa till Aqaba och kommit till ett kolossalt stort resort alldeles utanför. Jag är emot resorts, men detta är helt ok. Mycket internationellt, muslimska kvinnor badar med jeans och burka, och vissa har till och med sina barns armsimkuddar och fnittrar som småflickor när de förs ner i vattnet av sin män som självklart har badshorts och solglasögon.
Resan gick otroligt bra. Det var bara lite mycket innan vi väl SATT på våra platser i planet. My god, packning gick käpprätt åt h-e, hann liksom inte med. Jag har tre toppar, två klänningar och ett par vita jeans.. Glömde shorts, kjolar, skor, solglasögon.. Men kidsen har allt som de behöver det är väl huvudsaken. Men som sagt, barnen var glada, skojade och höll låda för medpassagerare. Man
märker ju om det blir dålig stämning. Lilleman hittade den sötaste lille killen redan på Arlanda som han fullkomligt älskade att busa med. De sprang runt och kiknade av skratt bara de tittade på varandra. Hur gulligt som helst.
På resortet har vi hängt varje dag hittills. Barnen har inte fått så mycket vattenvana i och med att vi inte varit på så mycket hotell med barnvänliga pooler,  så första dagen blev det vattenlekar. Stora tjejen var lite reserverad till en början men sen började hon simma runt som om hon inte gjort annat. Härligt att se att i stort sett varenda unge gillar vatten. Själv är jag sådär halvförtjust i att bada. Man ser massa barn som kissar i vattnet. En unge satt och lekte med några flourtabletter, sen kaskadkräktes han och föräldrarna tittade bara lite förstrött.
Sen hittade vi "barninhängnaden" ett inhängnat område  med barnpool, leksaker, klätterställningar. Det kostar pengar att gå in men de kan i alla fall kolla barnen om man ska på toaletten, och de får kompisar på en kvart.
Men nu börjar jag få lite lappsjuka så planen var att åka till Eilat idag. Dock försov vi oss, maken vaknade kvart i nio och vi andra ännu senare. Så vi får planera bättre till imorn. Skumt det här med tiden, igår vaknade lilleman halvsju, man kan aldrig veta.
Maten är ett gissel. Jag är ju aningens anal när det gäller mat, men maken har släppt det och låter mig bestämma. Kände mig lite uppgiven första kvällen då dottern knappt ätit nånting förutom vitt bröd, (vilket jag ser som luft)  Men nu har vi kommit in i matkulturen. Det är kanske inte så barnvänligt med mellanösternmat, men å andra sidan har vi aldrig vant dem vid korv och hamburgare i vilket fall, så det funkar fint. Enda minuset är att grytorna ibland är lite för starkt kryddade. Jag snor äpplen, bananer och hårdkokta ägg från frukosten, sen har jag med mig äppeljuicekoncentrat hemifrån, så mellanmålen är kirrade.
En kväll hängde dottern med en åttaåring som visade henne dessertbordet. Hon fick nåt marshmallowaktigt som man doppade i flytande choklad. Ögonen tindrade. Hon hade glömt bort det till nästa kväll som tur var. Maken gjorde en variant, skivade banander och hällde på chokladsåsen, så grymt gott