Mardrömsflighten

Tänkte jag skriver denna när jag har den färskt i minnet.
Hämtning 16:30 på hotellet, flyget gick 19:30, fem timmar flygresa, lät väl inte så illa. Lilleman har sovit bra på dagen, dottern somnar 45 min i bussen. Känns super, vill gärna att hon ska orka vara vaken på flyget för att få middag. Flyget blev lite försenat, barnen kivas om de skulle se Pippi eller Bilar.
På flyget meddelar piloten att det är åskoväder och vi har svår turbulens att vänta.
Mamma i familjen vi hängt med är grymt flygrädd.
Barnen fipplar en del, vi sorterar upp vad som ska vara på hatthyllan och inte, kanske inte är helt uppmärksam, och saken hör till den att min dotter kissar ca en gång i timmen, det bara är så. Det är helt normalt. Vi kommer upp i luften, -Kiiiiiissa. Går bak till toaletten. Där sitter flygvärdinnorna fastspända, och jag får en utskällning eftersom fasten seatbeltskylten lyser. Jag säger vill helst inte att dottern kissar ner sätet. Går snabbt på toa. Våra vänner sitter längst bak, hör hur flygvärdinnorna surrar på om nonchalanta barnfamiljer, flyger man upp i lyften vid en luftficka så är det goodbye. Mamman in familjen börjar gråta. Precis vad hon ville höra när de två sekunder lugnat henne att allt skulle gå bra. Fler personer kommer som tur är och försöker gå på toaletten, de har heller inte hört kaptenen säga att alla ska sitta fastspända. Kaptenen gör ett större announcement. Nu svänger planet fram och tillbaka. Jag och dottern blir nertryckta i två tomma säten lite längre bak. Dottern skriker som en stucken gris. Får hålla i henne med våld. Jag har från och till varit flygrädd, men det har med två barn och lite annat att tänka på nåt sätt försvunnit. Men just turbulens har jag väldigt svårt för. Börjar kallsvettas, håller i dottern som sparkar och tjuter att hon vill till paaaaaapppppppa. Jag säger om och om till mig själv, ingen fara, bara lite turbulens, bara lite turbulens. Helt plötsligt får jag en näve färgglada Smarties av våra vänner. Ungen blev tyst på en sekund. Magic!!
Vi får tillslut gå tillbaka till vår plats. Dottern har med en blå Smarties till sin lillebror. Han håller den i handen nån minut, hela handen färgas blå-turkos. Han slickar lite på den, hela munnen blir blå. Försöker torka av honom, sitter som berget. Varje gång han tittade på sin hand säger han torka, och börjar gråta. Lite svårförklarat. Den blå färgen är kvar nu, även nästa dag. Jag vill helst inte veta vilka färgmedel de använder i detta s.k godis.
Kommer tillbaka, hinner sitta fem minuter. -Mamma, jag behöver BAAAAAJJJJJSA. Tillbaka till de underbara flygvärdinnorna. Inget kommer. Under flighten säger min dotter att hon ska bajsa tre-fyra gånger, nån gång eller två till att hon ska kissa. En gång till blir vi tillsagda att sitta på ett annat säte för det är för farligt att gå tillbaka till våra platser. Serveringen sätter inte igång förrän efter två-tre timmar.
Ja, glömde säga att lilleman börjar tjuta och tjuter nog halva flighten känns det som. Hör en passagerare säga, "höhö, det där är en sån där som kommer somna lagom till landning". Stressen. En liten flicka bredvid oss proppas med godis och välling, somnar innan vi fått mat, life is not fair, pappan till barnet sitter och läser sin bok förstrött. Sneglar ibland på oss. Tur för honom att han inte suckar.
Dottern somnar som en stock men blir bryskt väckt för att hon inte sitter fast ordentligt, klockan är då ett på natten hon får spelet och är otröstlig. Det är inte hennes fel att vi sitter på ett plan och blir fastspänd för landning, jag vet inte om hon riktigt är vaken, hon gråter och är inte helt kontaktbar. En flygvärdinna säger att det bara är vi som tycker att det är jobbigt när hon gråter, ingen annan bryr sig. Eller hur!? Medpassagerarnas medlidsamma blickar känns som bortblåsta. Jag har som ett hål i magen. Jag gråter aldrig, men hade jag varit själv hade jag nog gjort det. Jag klarar inte av barn som gråter, speciellt inte om det är mitt fel att de gråter. Sitta fastspänd i ett plan är inte deras val. Lilleman somnar tillslut. Landningen gråts det lite, men känns som jag slutat existera.
Ut ur planet. Vill bra försvinna från jorden. Hör en röst, - gick bak i planet och fick sova lite, det lät ju lite vid oss. Tror att allt handlar om oss, vet inte om det är sant, vågar inte möta några blickar. Vi är säkert dåliga föräldrar. Väl hemma ligger jag och maken och tittar upp i taket. Båda tänker på samma sak, hur fasen ska det gå till Bangkok????? Godnatt