Dotterns gudmor är på besök, vi har supertrevligt, städar och plockar tillsammans, vårt hem ser ut som att ett smärre världskrig. Kvällen kommer, och jag har ingen lust att laga mat. Det händer typ aldrig. Svägerskan pratade om att vi skulle ses, jag fattade bara inte hur det skulle gå ihop, de har en fyraveckorsbebis plus två större barn. Jag har tre påsar potatis i kylen, orkar inte skala. Jag bokar efter mycket sms:ande och velande till slut av, jag orkar inte. Maken tar saken i egna händer drar till en Thaikiosk och handlar mat. Herregud vad äckligt det var.
Barnen härjar, jag vänjer mig inte vid att gör det, oftast leker de själva. De äter upp, lämnar bordet vi fortsätter att käka. Barnen leker i soffan. Ser i ögonvrån lilleman sitter i soffan, knycker till med huvudet slåt i bakhuvudet i en kant. Knak säger det. Låter som ett ägg som kläcks. Springer fram, ungen gallskriker tröstar, inga konstigheter. Tittar på min handflata, den är helt fylld med blod. Paniken, jag skriker och skakar, maken säger lugna dig, du skrämmer barnen. Tar fram is, blodet sprutar. Ringer vårdguiden, inget svar. Bestämmer oss snabbt att åka till Astrid Lindgren. Har sånt motstånd, det är ju alltid kö. Men det är knappt några där. Vi får hjälp rätt snabbt, de tvättar och limmar ihop ett litet jack.
Tack gode gud för vi bor i ett land där det bara är att åka till sjukhuset och få hjälp av läkare och sjuksköterskor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar