Ett, två, TRE

Nästan varje dag diskuterar jag och maken om vi ska skaffa en tredje barn. Det är många som gör det i vår bekantskapskrets. Vi skaffade barn rätt tätt. Jag blev gravid innan dottern ens fyllt ett. För att få det "överstökat". Så fick vi också en av varje, lyckan var gjord. Och nu skulle vi alltså vara klara.. Eller? Andra sa att det skulle bli så jobbigt att ha två små. Det har inte varit det. Klart att vi har haft det motigt ibland, men jag är så lycklig varje morgon när de kommer in och kramas och gosas att jag glömmer bort om något varit jobbigt på en sekund. Jag tackar Gud för att jag får uppleva dessa mirakel. När jag var gravid andra gången vågade jag inte säga att det var sista gången, vågade inte hoppas på någonting förrän ungen var ute och låg på mitt bröst. Slutet på graviditeten var en pina, som säkert för många, men jag var såååå orolig. Jag tänkte att detta vill jag inte gå igenom någonsin igen. Två välskapta underbara barn. En av varje. De sover på nätterna, på morgnarna, håller sig friska. De gnäller sällan. Jag har fått allt jag önskat och lite till. Det är väl lite att jinxa det hela att vilja ha mer? Äldsta har precis fyllt tre. Hon skulle fortfarande vara tre och ha två småsyskon. Skulle vi kunna ha kvalitetstid med alla tre? Tar man inte tiden från de andra? Är det själviskt att skaffa en till? Och med tanke på hur vi reser. Hur enkelt skulle det vara att resa med tre toddlers? Sitta på en restaurang med två ungar som har treårstrots samtidigt? TRE bakåtvända bilbarnstolar?? My god.. Vi har onekligen lite att tänka över. Storasyster kanske skulle börja skolan först? Eller är jag för gammal då? Maken vill lika mycket som jag men vi har som inte sagt bestämt oss.