Jag har begåvats med (ta i trä) fantastiskt friska barn. De har inte haft några krämpor och den lilla speciellt har sovit suveränt sina tolv timmar per natt från ca fyra månader utan några metoder, speciella rutiner eller något annat.
Feber har de haft några gånger, men oftast inte längre än en halv dag. Dottern har varit lite längre sjuk två gånger på tre år.
Men så fick nu lilleman ganska hög feber (39,5) för två dagar sedan. Inga konstigheter. Han somnade och sov gott hela natten ändå utan Alvedon. Men så vart han lite gnällig igår, rosslade lite när han andades, så jag bokade in ett läkarbesök. När vi väntade på läkaren piggnade såklart lilleman till. Knappt någon feber, 37,7. Läkaren var otroligt arrogant.
-Är ni på bvc ofta?
-Nej.
Följer han svenska vaccinationsprogrammet?
-Nej
-Det var tråkigt, är ni filosofiker?
-Ehhh, hursa?
Vad svarar man på det? Jag tror han menade antroposof, men orkade inte svara. Lilleman är 16 månader, och det är knappast de sjukdomar som han skulle ha blivit vaccinerad mot som han skulle kunna ha. Polio kanske man inte blir hes och får feber av.
Han kollade lungorna, öronen, halsen. -Han har öroninflammation i högra örat. I hans ålder ger "man" då antibiotika i fem dagar plus måste ha en efterkontroll om sex veckor. Så bra, hejdå. Jag frågade om jag kunde få örondroppar istället, nej det kunde jag absolut inte. Jag sa att jag trodde inte man gav antiobiotika till barn vid öroninflammation, men jo, det gjorde man visst.
Kom hem och slår upp i vårdguiden:
"För barn i åldern ett till tolv år med konstaterad öroninflammation rekommenderar man att avvakta två till tre dagar och bara dämpa symtomen genom att ge smärtstillande läkemedel.
Öroninflammation läker i de flesta fall av sig själv på ett par dygn utan antibiotika".
Härligt att man kan lita på sjukvården. Receptet ligger nu långt borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar